Ingen mer oro

Sen mamma fick sin diagnos i höstas så har jag oroat mig hela tiden.
När ska hon få behandling, när kommer nästa tumör, hur ska vi märka att den kommer, kommer hon överleva operationen, när ska hon strålas, har hon ätit idag, kommer hon svara på behandlingarna?
Nu känner jag ingen mer oro. Det finns bara en sak kvar och det oroar mig inte. Det kommer bara betyda att mamma slipper all smärta.

Nu funderar jag på hur jag ska kunna leva utan mamma.
Hon som alltid funnits och som varit en av mina bästa vänner.
Hur fyller man ett sånt tomrum?